Komodo adventure - a dream come true

Tidigt på morgonen samlades vi i hamnen i Labuan Bajo, Flores. 17 förväntansfulla och äventyrslystna människor i åldrarna 25-50. Och våra barn förstås, 8 och 9 år gamla. Vi var alla från Europa och representerade 8 nationer. Vi började genast prata med varandra och stämningen var lättsam och trevlig redan från början. När all packning och mat för 4 dagar var ombord började vår  färd mot vårt första stopp, Rinca Island. Efter bara ett par timmar var vi framme och vi gick i land på en av de fyra öar i världen som fortfarande har Komodovaraner. Varanerna lever fritt och då vi vet att ett enda bett leder till en långsam och plågsam död, var vi inte helt avslappnade när vi började vår vandring. Vi hade 2 guider med oss som hade varsin lång pinne att skydda oss med, om någon varan skulle gå till anfall. Vi valde den längsta vandringen som tog ca 11/2 h. Överallt såg vi vilda djur, så som apor, vattenbufflar, rådjur, vildsvin och fåglar. Vi såg också 16 varaner, de flesta låg vid restaurangen vid starten då de känner lukten av mat. De får aldrig någon mat av människorna då de inte vill rubba naturens gång. Vi blev förvånade över att alla djur gick så nära varanerna då de så småningom kommer att bli uppätna. Men precis som vi, så vet kanske djuren att de är mest aktiva tidigt på morgonen och att de bara äter 1 gång i månaden. Det var en väldigt fin ö och uppe på toppen hade vi utsikt över hela skärgården med alla dessa gröna, kulliga öar och det turkosa, klara vattnet. 

Nästa stopp var självaste Komodön och där gjorde vi en kortare vandring. Här var känslan att det så fort som möjligt ville visa så många turister som möjligt varanerna. Vi gick en kort runda på en sandväg de byggt för turister. Vi såg några varaner ligga vid ett konstgjort vattendrag och efter en knapp timma var vi redan tillbaka på båten. Även här såg vi vildsvin, rådjur och andra vilda djur. 

Sista stoppet för dagen blev Pink Beach. En alldeles rosa strand med de mest fantastiska rev vi någonsin snorklat vid. Färgerna var så starka och de kryllade av vackra fiskar. Tyvärr var det fler än vår båt som stannat till där och det var en del vågor och ganska strömt. Kallt i vattnet var det också och solen höll på att gå ner, så även på land sjönk temperaturen snabbt. Här skulle jag vilja stanna i flera dagar och snorkla under bättre förhållanden, men tiden var knapp och det började mörkna och strax skulle det vara bläcksvart, så det var dags att åka tillbaka till båten och äta middag. Vi åt ris, nudlar och wokade grönsaker, vilket alla våra måltider kommer att bestå av, förutom frukostarna som består av en pannkaka eller en omelett. Vi satt ute på däck hela kvällen och pratade och hade hur trevligt som helst. Vid 10-tiden var vi alla redo att krypa ner i våra sängar. Vi sover alla tillsammans på golvet på en tunn madrass. Efter midnatt började de regna in eftersom vi inte har några fönsterrutor, så besättningen gick runt och rullade ner rullgardiner som skulle skydda oss mot regnet. Vid 5- tiden började båten åka till nästa stopp, Padar Island. Tanken var att vi skulle se soluppgången från toppen, men då sjön var så orolig tog det längre tid än beräknat att ta sig fram. Men vid 7-tiden anlände vi till ön och vi gick upp till toppen. Var jobbigare och längre än vad bi trott, men det var helt klart värt vandringen. För där väntade en av de vackraste vyerna jag någonsin sett. På samma ö ser du 3 stränder med olika färg på sanden. En svart, en vit och en rosa strand. Vi kom precis i rättan tid, för när vi började vår vandring ner igen gick det knappt att gå för att det kom så mycket folk. 

Åter på båten serverades frukost och efter några timmar var vi framme vid Manta Point. Ett ställe där de oftast vistas jättemantor, eller djävulsrockor som det också kallas. Detta stoppet var det jag såg fram emot mest och förväntningarna var höga. Vi cirkulerade runt ett tag, tyckte vi såg något som liknande en manta och hoppade i. Inga mantor, bara en haj! Kanske inte så bara. Barnen var extas då de aldrig simmat med hajar tidigare. Det var en whitetip shark, och strax såg vi en till. Vi fortsatte vårt letande efter mantorna, men gav upp efter en halvtimma. Blev hämtade av den lilla båten, då vi drivit iväg långt i de starka strömmarna. Vi gick ombord på den stora båten och fortsatte vårt letande över ytan. Gjorde ett nytt försök och hoppade i. Såg en vitprickig rocka som var ganska stor, men ingen manta. Plötsligt börjades det skrika och gapa och den första mantan blev synlig. Vi följde efter den så gått vi kunde i de starka strömmarna och plötsligt möter mantan, en vit och ännu större manta. Detta blev ett starkt minne som vi sent kommer att glömma. Barnen frågade vad jag ger dagen i betyg, då vi nu har kommit in i en fas då vi betygsätter allt i en skala mellan 1- 5. Jag säger 4,5 eftersom jag inte fått se några delfiner. 

Vi åker ett par timmar med båten och kommer fram till en ö där vi snorklar en stund. Det är fint, men inget speciellt. Vi ser att de fiskar med dynamit och mycket av reven är tyvärr förstört. Barnen hittar en av de största snäckorna hittills, men vi lämnar kvar den i vattnet då den lever. 

Sedan börjar vår längsta resa med båten utan stopp. 18 timmar kommer det att ta och havet blir bara ruffigare och ruffigare. Vi sitter alla ute på däck och fokuserar på horisonten och tänker på allt utan att må illa och vi ser solen gå ner. Vi håller i oss allt vi kan och vågar inte resa oss för 
hämta kameran för att fota varken solnedgången eller vulkanen framför oss som släpper ut rök. 
Vågorna blev upp till 3 meter,  men det är en fantastisk upplevelse. Vi tar lite sjösjukepiller, barnen lägger sig ute på däck och vilar i väntan på middagen som serverades när sjön har lagt sig lite. 
När mörkret har lagt sig finns det inte så mycket att göra så alla går och lägger sig. Man slumrar 

till ibland, vaknar upp ur en mardröm om att man är på en båt som kantrar. Håller i sig i sömnen och plötligt är det helt stilla. Vi har nått vårt mål, Pulau Moyo, och har lagt till i en vik där vi ska vandra upp till ett vattenfall. 

Vi ska vandra i djungeln och korsa floden några gånger, så barfota eller flip flops rekommenderas. De fösta vi stöter på är en lång svart orm som skimrar i grönt. Vi fortsätter vandringen, som bara tar 10 minuter och kommer fram till fallet. Vi klättrar upp i det och passar på att tvätta av oss allt saltvatten och smuts då vi inte har haft tillgång till sådana bekvämligheter de senaste dygnen. Vandrar vidare och kommer fram till en djupt hål där vi kan slänga oss från en lian eller klättra upp högt i ett träd och hoppa ner i det vattenfyllda, djupa hålet. När vi är nöjda vandrar vi tillbaka till båten och serveras frukost. 

En lång segling väntar nu och vi har inga stopp förrän sent i kväll. Vattnet är nu spegelblank, så även om det är lite långtråkigt är ingen illamående. Vi vilar en stund, roar oss med böcker, kortlekar eller sitter och pratar i smågrupper. Barnen passar på att fiska lite efter båten, men får tyvärr ingen fisk. När det är som tråkigast dyker en hel flock delfiner upp och simmar framför båten. De följer oss en stund och viker sedan av. Tror att de tycker att vår båt går för sakta. Vi räknar till ett 10-tal och ny energi infinner sig på båten. 

Vid solnedgången anländer vi till Pulau Kenawa, vårt sista stopp på resan. Vi är på väg att hoppa i från båten, vilket har blivit en aktivitet vi alla njutit av. Högsta punkten är från taket, ca 5 meter och lägre ställen finns från däck. Vi har hoppat, dykt, gjort framåtvolter, bakåtvolter och magplask och försökt bräcka varandra. Här är det väldigt strömt och vi får bara hoppa i fram på båten för att kunna glida längst båten för att kunna fånga stegen och ta oss upp. Precis innan vi ska hoppa i simmar en ringhavsorm förbi. Trodde först inte att det var det, eftersom den var så stor. De jag tidigare har sett har varit mindre, trots att jag bara sett de under vattenytan med cyklop som förstorar allt 30%. Badsuget var i alla fall borta och vi åt middag istället. Efter middagen åkte vi in till stranden med vår lilla båt och gjorde en lägereld som vi satt runt. Pratade om allt mellan himmel och jord och när elden brunnit ur åkte vi tillbaka till båten och la oss. Sov förhållandevis bra denna natt och vid 5- tiden gick vi upp för att åter åka in till den lilla ön och gå upp för den perfekta kullen och se solen gå upp. Blev en magisk soluppgång med böneutrop i bakgrunden. 

Återvände till vår båt, åt frukost och packade ihop våra saker som nu var spridda över hela båten.
 Seglade den korta sträckan till hamnen på östra Lombok där små bussar stod och väntade på 
oss och som skulle ta oss till hamnen på andra sidan ön. Eftersom det är första dagen efter ramadan och alla är lediga tog det extra lång tid. Vi färdades i timmar i dessa små bussar utan AC, gjorde små stopp på vägen, lämnade av folk, hämtade packning, hämtade båtbiljetter, fikade på huvudkontoret och fick se stora delar av Lombok. Naturen skiftade från torra vulkanlandskap till gröna regnskogar. Vi såg sviterna från förra årets alla jordbävningar och rasande hus låg kvar på sina håll. Överallt var också marken täckt av skräp, mest plast. Alla människor var klädda i finkläder. Alla kvinnor och flickor bar slöjor. Pojkarna sprang runt med leksaksgevär och sköt mot varandra. De flesta affärer och restauranger var stängda och överallt kryllade de av glada och lediga människor. 

Sent på eftermiddagen var vi framme på Gili Air som var vår slutdestination. Vi checkade in på ett fint hotell och njöt av duschen (som inte har ett tak så att man ser stjärnorna när man duschar) och lyxen efter 4 fantastiska dagar med upplevelser vi aldrig kommer att glömma! 

Vi åkte med Wanua adventure och betalade 2 300 000 Rp/pers. Då ingick båtresan från Labuan Bajo, alla måltider och inträde till nationalparkena. Även transport hela vägen från den östra hamnen på Lombok till Gili-öarna på nordvästra sidan. Vi flög till Labuan Bajo från Bali och betalade knappt 1 500 000 Rp/pers för flygresan ink väskor. Turen går att göra åt andra hållet också. Starta på Lombok och avsluta i Flores. De flesta gör så, så därför gjorde vi tvärtom för att båten inte skulle vara så full med folk.